Whiskyskottland går som tåget. Det byggs nya kolossdestillerier och singelmaltdrickandet slår rekord. Men det finns regioner branschen skyr. Eastern Highlands övergavs på 1980/90-talen. Anledningen var att whiskyn inte höll måttet. Fyra destillatörer klamrar sig envist fast. Oförklarligt eftersom whiskyn inte är bra. Fast det stämmer inte riktigt. En whiskymakare har förvandlat sig bortom allt förstånd. Henrik Aflodal ojar sig över en bortglömd landsända och prisar Glen Garioch.
DET FINNS BRA whisky och det finns mindre bra. Crap-destillerier verkar röra sig i flock. Historiens mest kända sammanbrott var Campbeltown som gick i kvav på 1920-talet. Utlösande faktor var överetablering men stadens stora misstag var att man övergav kvalitetstänket och tog genvägar i tillverkningsprocessen. Eastern Highlands är en annan bortglömd landsända. 1983 gav Glenugie och North Port upp, 1985 stängde Glenesk och Glenury, och 1992 packade Lochside ihop.
Orsaken till manfallet är enkel, whiskyn var helt enkelt för dålig. Alla blenders jag pratat med genom åren säger så. Till råga på allt somnade Glengarioch in 1995 och vid millenniumskiftet tröttnade Glencadam. Bägge vaknade tack och lov upp efter några års träda. Bara Lochnagar och Fettercairn har hängt i hela tiden.
Fast vad är det vi får? Fettercairn och Glencadam kokar fram halvknackig sprit och Lochnagar är inte heller något man står i kö för. Mot bakgrund av detta blev jag tagen på sängen när EastHigh-malten Glen Garioch gick och vann Maltwhisky-VM för fyra år sedan. I mitt testprotokoll stod Yoichi som etta i mellanklassen ’malty style’. 12-åringen från ”glenn-GEERi” dundrade fram som ett godståg i munnen. Mer yvig än perfekt men ändå lysande.
Häftig att dricka vid 48% med kryddor som gick på. Vatten öppnade boken, trögrörlig sävlig gom la sömlöst ut malt, örter, fruktkaka, sugande ek och mot slutet fenoler. 23 av 25 poäng för smaken, precis som Yoichi i världsklass. Men aromen haltade, brödig maltig med kryddbråkig mitt. Whiskyn vill liksom för mycket, ingen samordning, rörigt och råddigt.
Att destillatet har begåvning visste jag. Genombrottet kom året innan då ägaren Morrison Bowmore gjorde en reboot av varumärket. Dessförinnan stöptes både Bowmore och Auchentoshan om. Rökmaltens djungel av mediokra utgåvor pensionerades och en stram högkvalitativ utgivning följde. Lågländaren ställdes i stränga stålcylindrar och fick en tuffare rakare linje smakmässigt, avskalad elegans. Om Bowmore slåss om positionen som bästsäljande Islay-whisky är Auchentoshan instegsmalten för yngre whiskyfans. Okände Glen Garioch har fått den otacksamma rollen som elitwhisky med det ”omöjliga” uppdraget att vinna kännarnas gunst. Modiga 48% är tricket som ska attrahera nördarna. Innanför de bastanta glasväggarna packas aromer på varandra, en krutdurk av exploderande smaker.
Självklart sprang jag på en solitär värd 95 poäng under premiärfesten. En 19-åring från 1990 gjord på torvrökt malt med styrkan 54,6%. En smått genial sherryfatsutgåva där dåvarande Chief Blender Ian McCallum smart nog balanserade den svällande sherryeken med mer sansade bourbonfat. Sherryfruktig entré med tumult av ekkrydda, halvvägs ökande fruktsyra in i lång krämig final, pirrigt kryddig där torra fenoler kliver ut när värmen bedarrar. Det låter enkelt men är raffinerat. Precis som hos världsmästarutgåvan ovan finns alla element med. Dessutom slätar sherryn över den kantiga aromen vilket räddar totalbetyget. Annars hänger sällan aromen med, oftast bara 18-20 poäng. ’Geeri’ liksom ursäktar sin existens genom att liknöjt muttra: ”Jag är ju bara från Eastern Highlands”.
