Irland får ännu ett destilleri – Slane Castle. Förutom de väletablerade Midleton, Bushmills och Cooley har de senaste åren nya fabriker ploppat upp över hela ön. Idag har den gröna ön så många som dussinet aktiva whiskey-destillerier!
ÅR 2007 ÅTERFÖDDES Kilbeggan på initiativ av Cooley som fraktade dit egen wash för kokning och 2010 gjordes stället självförsörjande med en fungerande bryggdel. 2013 skalade sydligast belägna West Cork Distillery upp sin verksamhet efter att börjat 2003 med en miniatyroperation. 2012 inledde Dingle i sydöstra hörnet av den gröna ön verksamhet och fokuserar i tysthet på whiskey även om man ”fuskar” med vitsprit som gin och vodka så länge.
Och i november samma år flögs en kopparpanna in från Kentucky (!) till Alltech Craft Distillery i Carlow. Amerikanska moderbolaget sysslar med jäst och gör bourbon i hemlandet, här ska det bli maltwhiskey. Ambitionen är att flytta pannorna till en övergiven kyrka i Dublin om myndigheterna ger sin tillåtelse.
I maj 2013 fick Cooley-associerade blenden Dunville’s ett eget hem hos Echlinville Distillery i Nordirland. Världsblenden Tullamore öppnade sin jätteanläggning mitt på ön i september 2014 med pengar från skotska William Grant – här görs motsvarande 1,5 niomiljonerlådor whiskey varje år.
I februari 2015 puttrade gin-destilleriet Blackwater på södra Irland igång även på whisky. Och i juni återvände whiskeytillverkningen till Dublin efter 125 års frånvaro när Jack och Stephen Teeling (vars far startade Cooley) slog upp sitt Mill Lane Distillery. Irish Spirits Association estimerar att antalet pannor passerar 15 inom loppet av några år och att exporten av Irish Whiskey fördubblas till 12 miljoner nioliterslådor år 2020.
Samtidigt är bröderna Teelings pappa John långt ifrån klar med sin livgärning. Under studietiden på Harvard skissade han på en gloriös framtid för irländsk whiskey som då hade 1 procent av världsmarknaden. Utexaminerad försökte han köpa monopolisten Irish Distillers men förlorade budgivningen mot franska Pernod Ricard, istället satsades pengarna på Cooley.
När man 2012 gjorde exit och sålde till amerikanska Jim Beam var inte tanken att lämna branschen. 2013 köpte istället John Teeling Dundalk-bryggeriet Great Northern av Diageo och började i augusti 2015 destillera grainwhiskey i tre kolonner (30 milj flaskor per år). Intill står tre pot stills med kapacitet att årligen spotta ut 12 milj flaskor singelmalt eller pot still-whiskey. Lägger man ihop whiskeystilarna blir det en blend som volymmässigt ”kompletterar” bjässarna Jameson och Tullamore Dew. Samtidigt vill Teeling förse öns mindre destillerier med grainwhiskey så de kan ge ut egna små blends.
Och fler fina projekt står på vänt. Walsh Whiskey Distillery som ligger bakom malten/blenden The Irishman väntar på leverans av sina kopparpannor från skotska Forsyth’s och kommer sannolikt igång i början av 2016. Nordirlands Portaferry Distillery är ett gårdsdestilleri med dubbla pot stills som hoppas kunna börja koka sin singelmalt framåt vårkanten 2016.
Men det senaste och kanske mest magnifika av alla irländska projekt är ändå Slane Castle, som ägs av Markisen av Conyngham. Familjen gav ut sin egen ”slottswhiskey” med benäget bistånd av Cooley men när Beam tog över 2012 cancellerade man alla kontrakt med utomstående buteljerare. Slane var tvungna att bygga eget för att kunna fortsätta.
Pengajakten gick via franska Camus cognac över Atlanten till Kentucky där Jack Daniel’s ägare Brown Forman såg chansen att äntligen etablera sig på Irland. 50 milj dollar satsas på att omvandla slottsmiljön till ett destilleri för både grain- och pot still-whiskey. Fabriken ska öppna i slutet av 2016 och de första produkterna kommer 2017 – från blends till pure pot still- samt grain-whiskeys. Slane är ju främst en lantegendom vilket innebär att man kommer att odla och mälta sitt eget korn på plats, något ingen annan irländare gör. Just idag tas första spadtaget av USAs Irlandsambassadör.
Det speciella med Slane är ambitionerna. Man vill göra absolut högsta kvalitet och siktar på lyx- och premium-segmentet. Markisen själv är en kändis, Henry Conyngham har en kolumn i Irish Daily Mirror och kallas för ’rock’n’roll aristocrat’ efter att ha hållit konserter med Rolling Stones, Queen, Bob Dylan, Bowie, Oasis, Madonna i slottets amfiteater. Sonen Alex Mount Charles driver med framgång familjens whiskey-business.
Det är på Irland nästa revolution i whiskybranschen kommer att inträffa. Ingen har sådana traditioner att falla tillbaka på. Den snabba utvecklingen av den irländska whiskeyscenen kommer att trigga många fler. Vi kan få den irländska björnen resa sig igen. Det intressanta med de irländska whiskey-entreprenörerna är deras vidsynta visioner. Befriande att man tänker nytt och inte upprepar gamla synder.
När vi i whiskysvängen talar om nya destillerier är det antingen små ’enmansoperationer’ inriktade på maltwhisky (som här i Sverige) eller medelstora singelmaltsatsningar (som i Skottland). På Irland är inte boutique-destillerier modellen. Där är Jameson måttstocken och majoriteten projekt tar sikte på blended i första hand, med malt- och pot still-whiskey som biprodukter.
Faktum är ju att ett whisky-projekt i första hand handlar om business, att nå volym och alstra vinster. Och inte som vi whiskyälskare hoppas på, att koka fram den allra finaste bästa whiskysmaken (i liten skala utan vettig affärsplan). Å andra sidan är det väl fantastiskt att det finns eldsjälar som gör just det, så även elitperspektivet på whisky fortsätter att utvecklas och frodas.
Irländarna bygger upp ett kondenserat Skottland på bara ett decennium. Från boutique-malt/pot still till bulk-blends och allt däremellan. En efterlängtad mångfald – notera att Irland för 100 år sedan fortfarande var världens ledande whiskey-nation.
