Grainwhisky är Master Blender Keith Laws passion. Han började sin bana 1979 på Caledonian Distillery i Edinburgh där fadern arbetade. Och 40-åriga The Cally som kom 2015 var också bra trots sin borderline-personlighet. Explosiv het-förlamande med aggressiva estrar som förstås lugnades med vatten. Tycket bottnar förstås i Keiths förkärlek för estrar. En grainwhisky består av estrar, sötman är jämfört med en maltwhisky monumental vilket naturligtvis förklarar varför whiskytypen står emot eken så bra.
Den första grainwhiskyn i Special Releases var en annan Port Dundas. 1811 lades första grundstenen på en kulle invid Forth-Clyde Canal någon kilometer från Glasgows centrum, 1813 började man koka whisky i traditionella pot stills. Kolonnpannor av Coffey-modell flyttade in 1845. Och Distillers Company tog över grainfabriken 1877. White Horse buteljerades i lokalerna. Sista veckan i april 2010 la Diageo ner gamlingen. Och året efter firades 200-årsjubileet i Special Releases med en 20-åring tillverkad 1990, vetebaserad grainsprit till stor del lagd i nyek. Märkligt nog andas den sherry, en effekt jag fått i andra Port Dundas genom åren. Det är gott värre med päronpastill följt av mintkyssar – som julgodis på julbordet! Känsligt balanserad.
På sin tid var Port Dundas ett landmärke i staden. Destilleriets 454 fot höga skorsten (närmare 138 meter) syntes över hela staden och var världens högsta. Vid foten mätte tegelstoden nästan 10 meter rakt över. Dundashill Cooperage intill hade anor tillbaka till 1700-talet. Här sammanfogades stavar till hogshead-fat som grannen nyttjade till sin whisky. När vi nu får återvända till Port Dundas gör vi det 26 år dessförinnan. 1964 la man ner whisky i just hogshead-tunnor, refill såklart, på den tiden användes inte nya fat till grainwhisky som Diageo gör idag då grainwhiskyproduktion sköts av 100-miljonerliterfabriken Cameronbridge samt North British (samägd med Edrington). Vad är skillnaden på 52 och 20 år gammal Port Dundas? Det märks att whiskyn är gammal på smaken som är tudelad, godisfruktig och höstlövsaktig med rostade kastanjer, ändå lätt utgång med en märkvärdig enris/kastanj-fragrant ton. Nosen är grainwhiskytunn, oväntad avskalad. Det verkar som att den där fylliga sötman vi får i det yngre exemplaret börjar konsumeras efter ett halvt århundrade i ekfat? Vatten fyller dock ut och får allt att växa. Aromen blir plötsligt mörkare, kvistig fruktsoda med omklädningsrum! Smaken sötnar med ökad syra och blir varmare, likt varm sandlåda. Eftersmaken fördjupar sig i ek, ej så mycken beska, mer fragrant och eteriskt levande. En helt ny stil jämfört med 1990 års överlastat svulstiga sötma. Men åldern gör att tappningen inte riktigt lyfter. Så där lagom gamla 35/40-åriga grainutgåvor från Duncan Taylor är mer spännande.
Det här är den minsta och äldsta releasen i serien någonsin. Bara 752 flaskor dragna ur dussinet fat med 45-50 liter kvar i. Keith Law bekräftar att det var en utmaning att jobba med småskvättarna i faten och få till balansen. Och det har han ju lyckats förträffligt med. Vi ser fram emot mer grainwhisky från Diageo framöver!
Port Dundas 52 år 1964-2017 44,6%
Review av Henrik Aflodal Spetsig tunn lim-arom med bourbon-feeling men utan kropp. Efter vädring vanilj, sandelträ, knäck och syrligare tutti frutti-estrar. Mörkare toner vattnad, plötsligt enris/omklädningsrum, liksom kvistig fruktsoda med sandig känsla.
Smakar mjuk torkad frukt, fruktkaramell och honung, senare kastanjer och höstlöv. Bedagad stillsam mun. Lång eftersmak av fruktsoda och savaräng som lättar i polerad ek och enris/kastanjer. Mer intensiv vattnad, fruktsyrup och honung tar på syrlig fruktkompott samt småcitrus och kryddor, sent solvarm sandlåda och torr ek. Mer ek i eftersmaken nu som är lång med päronsötma och lugnare citrus, strax äppelskal och blommiga fragranta toner, efterhand pirrig/eterisk levande ek.
2nd Special Release 752 flaskor; refill American oak hogsheads. Listpris £775.
90/100p 
22 
23 
23 
22
