Reviews | SYSTEMBOLAGET Två viktiga släpp, två besvikelser. Men utifrån helt skilda utgångspunkter. Macallans nya cask-utgåva hade jag inga förväntningar på, firman har så sällan bjudit på sin whisky vid fatstyrka. Och det här är en ”nybörjar-tappning” som man borde ha avstått ifrån. Balvenies TUN-serie är inte bara det bästa destilleriet har utan också något av det bästa hela Skottland förmår. Batch 4 är i det perspektivet medioker.
TUN-serien handlar om noggrant utvalda fat som med blender David Stewarts fingertoppskänsla kombineras till en helhet få kan åstadkomma i Skottland. Balvenie är i sig en stor whisky som sticker ut på Speyside och uppnår här en komplexitet som alltid har förundrat mig. Att allt dumpas i ett jättekar och tillåts giftas samman bidrar till fatens givmilda samarbete när det gäller ömsesidiga aromutbytet. Jag har alltid hoppats att man skulle göra något liknande med Glenfiddich men där förmår kanske destillatet inte leva ut sina ytterligheter i lagom ålder, systerdestilleriet har alltid varit duktigare i högre åldrar.
Fjärde batchen av TUN #1509 är god men enkel. En lite obekväm arom blir snällt motståndslös med vatten. Vid 51,7 rund småkakig doft av instängd garderob med en murrig Trocadero-sötma och sötlakrits på djupet. Vatten ökar den kakiga sötman men släpper också fram oloroso och gammelestrar, därunder sur röda vinbärssylt och sandelträ – ett lyft! Den sötloja munnen tänder också till vattnad. I förstone söt torkad frukt följt av persikosyra och praliner som får en sötaktig och savande ekbesk finish. Vatten gör inledningen mer söt-rund med karamell och malt, halvvägs plötsligt skarpare syrlig citrus och stramare mineraler plus värmestegring. Lång sherry-festande fruktsyrup i avslutet, de strama varma ektoner bär. Behagligt att whiskyn backar ner från det aggressiva. Hög nivå som vanligt men ingen briljans. TUN är lite bortblandad denna gång.
Macallans Classic Cut är en återkommande specialare som kommer igen i ny skepnad nästa vår. Premiärutgåvan tar fasta på det som var destilleriets genombrottsgren 1980 – nya oloroso butts. Fast då jobbade men bara med sherry från spanska ekfat. Dagens Macallan blandar in mycket amerikansk ek i sitt sherrybestånd vilket gör benämningen ”classic cut” lite missvisande. För det här smakar inte som den klassiska 12-åringen (eller 10-åringen som blev engelsmännens hit). Det är en brötig och rätt misslyckad sherry-pava som sorterar aromerna bedrövligt. Vid 58,4 liten diffus gräddkola-nos, lite vatten framkallar florsockerglasyr och lite sherry. En andra vattning gör doften något obekväm, aggressivt spritig emellan bökande sherrysjok. Duger inte alls. Smaken är dov, vid fatstyrka bakad sherry och sockerkaka som ändar i aromatisk oloroso. Vatten ökar eken istället för sherryn som släpps fram först i eftersmakens saftiga oloroso-toner med balanserande sandelträ. Ännu mer vatten får allt att kapsejsa i en jordig fruktig kryddmun med kakigt murriga toner. Återigen räddas äran av syrlig körsbärsfinish som lyfter anrättningen ovan en tunt sherryvass botten. Ett typisk sherry-haveri. Faten bråkar och motarbetar destillatet, ingen ordnad smaksortering, fullt av krockar.
Balvenie TUN #1509 51,7%
Batch #4. 13 st refill bourbon barrels & 10 st sherryfat | SB-nr 40222, 2899 kr
89/100p 
22 
23 
22 
22
The Macallan Classic Cut 58,4%
Utgiven hösten 2017. 1st fill sherry (amerikansk och europeisk ek) | SB-nr 40157, 799 kr
81/100p 19 20 22 20
