CAOL ILA ÄR öarnas största fabrik. Egentligen har alltid grannen Bunnahabhain varit större men aldrig fullt ut utnyttjat sin kapacitet. 2011 utökade Caol Ila bryggdelen för att möta de sex pannornas maxkapacitet och 5,7 milj liter blev 6,4 milj. Det är härifrån blended Scotch får sin rök. Aldrig tänkt att bli singelmalt. Diageo pushade ju Lagavulin och Talisker i Classic Malts. Men brist på 16-årig Lagavulin tvingade 2002 firman att sätta kollegan på butikshyllan för att hindra konkurrenter som Laphroaig och Bowmore att ta marknadsandelar. Man såg att det var ett hafsverk med enkla etiketter utan genomarbetad design. Men inuti flaskan var det mer stringens. Caol Ila gjorde dundersuccé och de snopna Lagavulin-fansen som plötsligt blev utan sin älskling hade ingen anledning att vänstra med obehörig Islay-malt. Särskilt cask strength-utgåvan stack ut med sina olika temperament. En Dr Jekyll-Mr Hyde-version med två ansikten, det grymma oförsonliga vid fatstyrka med pepprig rök och olivsälta, och vattnad det konverserande med förförande frukt, rök och saltstänk. I Caol Ilas inre makas också en orökt variant i ”Highland-stil” efterfrågad av blenders. Det är den som ideligen återkommer i Special Releases, i år för tolfte gången. Avlägsnar man röken kvarstår en enkelspårig sötma och den där aggressiva kryddan. För mig oftast en helt onödig produkt som inte hör hemma som singelmalt.
Rekapitulerar vi de senaste årens släpp handlar det om en nästan helt intetsägande skapelse 2013, frånvaron av frukt gör sötman sopren och man tackade gudarna för kryddenergin mot sluttampen. 2014 var det plötsligt riktigt bra när man skedvis vattnat ner de 60,39 procenten! Bred-varm syrupsöt mun omvandlas till praliner med ekens hjälp som knådar en i övrigt tom eftersmak på ett magiskt sätt med mandelmassa och brusande ek-lakrits. Då 15 år men året därpå 17 år och i samma stil fast lite lugnare tack vare mer ek, också bra. Ifjol tillbaka på 15 år och dessvärre befriad på sitt temperament, fatvalet som förmodligen skulle befordra balans löper amok med vatten då whiskyn kantrar av ekens rallarsvingar.
2017 års unpeated Caol Ila är äldst hittills och all-time-high. En fullgången 18-åring som i motsats till föregångarnas 1st fill bourbon tagits ur amerikanska refill hogshead-fat, en detalj som sparar en del av energin samtidigt som den större behållaren i takt med avdunstningen ökar oxideringen vilket ger möjligheten att fler komplexa estrar bildas. Chimärt enkel sötma som nedvattnad exploderar i rik fruktighet, yes! Eken håller distansen och kommer ut i eftersmaken som bräckt vatten och lite salmiak. Destillatets krydda levererar dubbelvattnad, det hela blir komplext på ett nytt sätt. En annan sorts Caol Ila helt enkelt. Kan detta upprepas? Möjligen, ifall blender Keith Law fortsätter på den inslagna vägen med bättre begagnad refill-ek kanske Caol Ila firar nya triumfer efter de 20. Stället har varit med sedan 1846 då Hector Henderson från Littlemill utanför Glasgow sökte sig ut i obygden för att bygga sitt destilleri där terrängen är som mest oländig och störtar rakt ner i havet. Islay-sundet (som gäliska caol ila betyder) är dessutom farligt när tidvattnet går, ramlar man ur båten dras man ner i djupet. Vatten från Loch nam ban (damens tjärn) forsar utför klipporna just här. Vattenkraften drev kornhissarna i maltladan där sädens stöptes på andra våningen och sedan breddes ut över golven. Den höga vattenkällan skapade också tryck i brandposterna så man vid händelse av brand skulle få bra sprut i brandslangarna. Nutida extravaganza är värmeväxlaren som nyttjar kallt havsvatten för att kyla processvattnet och inledningsvis orsakade korrosion innan man hittade en metod som funkade. Folk jämför gärna Caol Ila med Lagavulin och det sägs att Lagavulins spritkvalitet kan återskapas hos kollegan. Det är nys. Båda ställena använder samma rökmalt på 35-38 ppm (enklare så). Men pannorna är varandras motsatser, stora hos Caol Ila och små hos Lagavulin. Enda likheten mellan whiskykoken är att båda är rökiga men i övrigt är destillaten disparata.
Caol Ila 18 år 1999-2017 59,8%
Review av Henrik Aflodal Dammig läder-nos skuggas av skumgodis/tablettask, en mild smygande fyllig sötma. Vattnad ren, lätt och tystare. Gran och knäcke mixas med sockerlag, smörig fond. Mer vatten framkallar tutti frutti, nosen blir godissnäll och dör lite när eken viker av.
Malt och honung i mun, intensiv syrup och rejält värmepåslag. Lång ren söt-exit, honung drar mot florsocker, bakom stadgande neutral ek. Vattnad expansiv sötma, syrup och glada estrar (päron och citrus), sent choklad och krydda. Lång godissmarrig eftersmak av bräckt vatten med lite salmiakrök, värme växer, ändar i choklad och äpple. Mer vatten ger marmelad i munnen likt syltad aprikos följt av fruktsoppa, mer ek halvvägs, konfekt och krydda växer. Lång söt choklad-fondue i eftersnacket, rik fruktsoppa bär, varma kryddor föregår tobak/fenoler – riktigt komplex slutpunkt!
Limited availability 12th Special Release, refill American oak hogshead. Riktpris £100.
93/100p 23
24
23
23