I Finland är rye stort, Kyrö och Helsinki har rågwhisky som sina huvudprodukter. I Skottland säljer Dundee-fabriken Arbikie rye och William Grant och Diageo har rågsprit i sina lager. Engelsmännen har sin Adnams rye, danskarna sin Stauning. I Holland kokar Zuidam rye vid sidan av maltwhisky och genever, och i Österrike är just rye Waldviertlers storsäljare. Här hemma i Sverige kom Hven ut med en american style-rye förre jul 2018 och i våras följde lilla Vattudalen i Jämtland efter med sin variant.
Kategorin europeisk rye spretar såklart. Finsk rye smakar bra men luktar sämre. Den brittiska luktar gärna papplåda. Inte alls storvulet fruktsött som förlagan Straight Rye från Amerika. Smakmässigt kan (nästan) vad som helst hända. Faktiskt missar flera av européerna målet. Man får böka runt i oordnade gommar med brötiga obekväma smaker. Det är inte sådär smaskigt sötsyrligt mastigt som originalet från amerikanska södern. Orsaken är förstås att processen är annorlunda i pot stills (när jänkarna har sina kolonnformade beer stills), ihop med kallare lagringsförhållanden. Bäst av alla är sålunda Henric Molin på Hven. Som faktiskt bemödat sig att lägga sig så nära den amerikanska traditionen han kan, med en twist av sin egen maltwhisky i blandningen. Kanske mest framgångsrik är Kyrö. Finnar i gemen skiljer inte mellan maltwhisky och ryewhisky, whisky är helt enkelt whisky. Och man sitter inte och sniffar på brygden heller, vilket är bra eftersom Kyrö som sagt inte luktar så gott.
– Jag tycker det är roligt att det kommer fram fler varianter av whisky från Europa, och Skandinavien i synnerhet, säger Henric Molin på Hven. Jag ser många kollegor komponera fantasifulla kreationer med allsköns sädesrecept, det är det som driver utvecklingen framåt.
Om maltwhiskyn är hårt styrd smakmässigt eftersom alla konsumenter är så vana vid den skotska traditionen, är fältet fritt för rye. Särskilt här i Europa som ligger så långt bort från USA men också för att rye whiskeyn i Amerika knappt existerar, alla dricker ju bourbon däröver. I amerikansk tappning är rye en mix av råg och majs i ungefär lika delar. De stora destillerierna i Kentucky gör egentligen bara stilen för att tillfredsställa en försvinnande kundgrupp som i sin ungdom drack rye, och som komplement till bourbon gör det inget om andelen råg (som enligt lag måste vara minst 51%) inte tar över, då smakar det ju mer som en bourbon vilket troligen får fler att gilla stilen. Här i Europa är rye en blank sida och de flesta destillatörer utgår från sina normala process vilket oftast är maltwhisky. Och det är inte alltid en lyckad startpunkt. Rågen skiljer sig från kornet, den är sötare, kryddigare och oljigare. Helt enkelt svårare att få pli på. Vilket märks när man provar sig igenom sortimentet. Det funkar inte alls för österrikarna.
Hvenus Rye görs i en kombination av kolonnpanna och vanliga pot stills. Destilleringen med sina ’cut points’, olika mass- och energibalanser samt ångtryckspunkter är kritiska frågor när man bygger ihop recept, förklarar destillatör Henric Molin. Whiskyn består av fyra olika basrecept.
– Whiskyn destilleras på olika sätt med individuella inställningar. I kolonnpannan använder vi olika antal plattor för att reglera refluxen, temperaturen varieras för att styra kokningen. Det viktiga är att varje enskilt recept inte blir som det förra eller nästa. Det är en oerhörd skillnad att destillera en maltkornsmäsk eller en rågmäsk. Förutsättningarna är olika vad gäller kemiska komponenter, volatilitet och karaktär.
