Ardbegs härförare heter just nu Mickey Heads. Det är han som tar emot på destilleriet, det är Mickey du möter på whiskymässor runt om i världen. Men som destillerichef handlar det bara om att koka sprit, inte göra produkter. Ardbegs nya ”hjärna” är blender Brendan McCarron. Han ska ta över den dag master blender Bill Lumsden slutar. Nya standardwhiskyn An Oa tog 3 år att utveckla. Med 10 000 fatprover i ryggen har Brendan McCarron kommit rökwhiskyns hemligheter på spåren.
Mr Heads må vara ”hjälten” som frontar destilleriet men hans ansvar är egentligen bara nyspriten. Hur faten ska användas är upp till blender-teamet baserat i Edinburgh. Chef är Dr Bill Lumsden som framförallt är ansiktet utåt för systermalten Glenmorangie. Från walesiska Penderyn kommer Gillian Macdonald som ansvarar för de båda labben i Edinburgh och Livingston. Chefblenderns högra hand är Brendan McCarron med titeln Head of Maturing Whisky Stocks. McCarron pekas ut som Lumsdens efterträdare inom 5-10 år. Åldersskillnaden är exakt 20 år, Lumsden fyller 58 i år.
– Jag är den som reser mest av oss tre, säger Brendan McCarron. Jag har nog gått igenom 10 000 fat under de här fyra åren för att lära känna fatbeståndet och se vilka möjligheter vi har framöver.
Idén är att McCarron helt ska ta över fatköpen på sikt, alltså att resa till Amerika och Europa och upphandla tomma fat. Efter ett år på jobbet fick han sitt första egna whiskyprojekt, att ta fram en ny standard-Ardbeg. Brendan McCarron åkte ut till ön med en lista på fat att kolla upp. Fat som inte var låsta till TEN, Corryvreckan eller Uigeadail. Lite tursamt upptäckte han att ett gäng tunnor som listats som sherry visade sig vara Pedro Ximènez, och inte oloroso som brukligt. De var gamla också:
– När jag provade whiskyn tänkte jag direkt: Det är klart, jag har löst uppgiften. Whiskyn var rikt chokladig med lite krydda och en aning sälta. Problemet var avsaknaden av rök. Den var begravd i tjärad sherry.
Faten hade kunnat användas i en specialare som Ardbeg Day men en permanent Ardbeg måste rent definitionsmässigt vara rökig. I en annan del av lagret hittade han istället hårt kolade fat av den typ som använts i Alligator. Men det gick inte heller, folk hade väntat så länge och förväntade sig något nytt och spännande. Sökandet gick vidare. Kanske en kombination av sherry- och bourbonfat? Återigen en riktigt god whisky men alltför lik Uigeadail. Ett annat spår var att använda nykolade fat av jungfruek:
– Nyek ger Ardbeg en örtighet likt aromatiska tallskott med mentoliga övertoner. Men än viktigare är att örtigheten existerar sida vid sida med den vanliga röken, destillerikaraktären maskeras inte.
De klassiska bourbonfaten skruvar nämligen ner röknivåerna några snäpp. Efter 4 år med bourbon byggs söta vanilj- och karamelltoner upp som sedan gör sitt bästa för att dölja rökorerandet hos maltwhiskyn. Nu befinner vi oss 1,5 år in i projektet. Bill Lumsden höll med om att PX-faten var fantastiska men inte användbara på egen hand eftersom röken saknades. Och den nya eken var likaså fantastisk men fortfarande inte Ardbeg, ingen i teamet tyckte att man explicit kunde gå den vägen. Men tillsammans kanske?
Chefen instruerade sin adept att skapa en whisky som var rökigare och sötare än TEN, det skulle vara speciellt. Brendan fokuserade på dessa båda deskriptorer.
– PX gav sötman, nyeken ökade röken. Men det är inte lätt att både skruva upp rök och sötma i en whisky. Går man rökigare blir det råare, ökar sötman minskar röken.
Kopplingen till TEN gav i alla fall styrkan. Aningen starkare med sina 46,6%.
– Ardbeg är aldrig under 46%. Jag menar dessutom att styrkan håller kvar röken, ju starkare whiskyn är desto rökigare blir den. Vi testade att göra An Oa ännu starkare men backade till 46,6 för att man ska kunna jämföra med TEN.
Principen om 46% spikades redan 1997 när destilleriet köptes. Då var Ardbeg en kultwhisky som avgudades av ”hundratalet” insatta aficionados. Det var för dessa nördar man gjorde icke kylfiltrerad elitwhisky och då krävs minst 46% för att hålla integriteten intakt hos produkten.
När slutblandningen var bestämd kom Bill Lumsden med idén om ett ’gathering vat’. Ett stort 30 000-literskar av obehandlad ”inaktiv” ek från Frankrike har ställts in i en av de tomma pagoderna. Däri töms 15% PX-whisky, 10-15% jungruek och resten klassiska bourbonfat som binder ihop allt. Den färdiga blandningen får sitta i minst 3 månader innan buteljering. När man tömmer lämnas alltid litegrann kvar i botten som karaktärsmässigt sammanlänkar de olika batcherna.
An Oa är rent av ruskig, bland det värsta vi fått från legenden. Såklart stinker det torvrök och jod men också tjärat rep och bränd ved, salmiak och kreosot. Att det hela är uthärdligt beror på PX-fatens övermått av sirap och svartnad banan. Munnen är en sensation. Brendan McCarron har åstadkommit en sorts gammelrök man annars bara återfinner i Lagavulins unika 16-åring. Typisk blomkålsrök a la Ardbeg i starten, strax lapsang-te med sirap och jod. Oljigt beck-likt avslut. Lång lågmäld ren eftersmak, söt tjära med metallisk sötma och stigande brandrökbeska, lättar allteftersom och stannar i matmuffins. Mums.
KLICKA på knapparna nedan för att läsa hela artikeln!
