Whiskyturism Ska du till Irland i sommar, passa och gör lite whiskyspotting! Vi har den ultimata whiskey-trailen som börjar i norr med klassikern Bushmills. Irlands länge ensamma maltwhiskyfabrik grundad 1784, nedbrunnen 1885 och sedan återuppbyggd. Känd för att koka whiskeyn tre gånger i panna, och en perfekt starting-point som sätter standarden. Enligt skotsk modell är de gamla ugnarna försedda med pagoder. Närmast söderut ligger de första nybyggena: Rademon Estate och Echlinville. Rademon la ner sitt första whiskeyfat 2015, dubbeldestillering appliceras och man experimenterar med olika sädesblandningar. Echlinville startade strax innan, år 2013 och här skryter man med att i sitt rymliga pann-hus arrangera stora mottagningar, kanske ett stundande bröllop? Hur som helst är detta Nordirlands enda farm-destilleri som odlar sitt eget korn, komplett med eget maltgolv där säden mältas. Näst på tur är Slane Castle som är amerikanska storbolaget Brown-Formans Europa-satsning där man plöjt ner €47 miljoner! Trippeldestillerad och trippellagrad på 1st fill bourbon, amerikansk nyek och spanska sherryfat. Flådigt värre!
Dags för huvudstaden Dublin som har tre besökspunkter. Först och främst Jamesons gamla Bow Street Distillery från 1790-talet som är värt besöket trots att man inte gör någon whiskey där (tystnade på 1970-talet) men all gammal apparatur står kvar och i kvarteret klipper historiens vingslag, det är lätt att föreställa sig ett 1800-tal fullt av whiskey-liv.
Stan har två levande destillerier. Kändisen Teeling som drog igång 2015 samtidigt som en dokumentärserie om uppstarten sändes på nationell TV. Firman lägger i tysthet ner sin egenkokade sprit men försäljer samtidigt med buller och bång pappans whiskeylager ihopkokat från 1980-talet och framåt på Cooley Distillery. Men den stora grejen med Teeling är turismen med evenemangsbokningar i den spektakulära lokalen inne i city. På fyra 4 år har man omsatt €13 miljoner! Inte lika känt är Pearse Lyons inrymt i en gammal kyrka i augusti 2017. Pannorna står i sakristian – man får knäböja framför de dubbla allsmäktiga pannorna och insupa nattvarden i form av keltisk aquavitae! Grundaren Dr Pearse Lyons gick bort 2018 men hans remarkabla whiskey-installation i herrens hus lever vidare.
Längst västerut ligger Connacht Distillery som också trippelkokar sin whiskey i pannor tillverkade i Canada. Formen skiljer sig från konkurrenternas med snäva midjor och stjärngosse-strutar till halsar med påhängda smala lyne-armar. Företaget grundades 2013 av Robert Cassell och började lägga ner fat året därpå, årligen görs en kvarts miljon liter. Här kan man köpa sitt eget 200-litersfat för €5900 som ger knappa 400 flaskor efter 3 år med ett styckepris på €30. Option att bara ta en tredjedel finns också, och lämna resten hos destilleriet. Första whiskey-koket fyllde 3 år 20 december 2017. Besökscentrat för €1,5m öppnade 2018 så man blir idag väl omhändertagen.
På centrala Irland finns två klassiska varumärken. Först och främst Jamesons moderna arvsfiende Tullamore Dew. I Tullamore byggde skotske ägaren William Grant för €35 milj en jättelik fabrik för att göra slut på beroendet av Irish Distillers. De båda konkurrenterna gjordes från början i samma fabrik nere i Midleton men sedan september 2014 gör alltså Tullamore sin egen whiskey i byn där det förra destilleriet lades ner 1954. Sex kopparpannor sprutar ut 3,6 miljoner liter maltwhiskey årligen. En grainfabrik för €25m adderades 2017. En riktig koloss att besöka alltså.
Det andra varumärket är förstås Kilbeggan. Urgammalt varumärke uppköpt 1987 av John Teeling som blev Cooleys flaggskepp. Destilleriet hette i original Locke’s Distillery och fungerade i många år som museum efter att ha lagt ner produktionen 1953. Men 2007 satte man fyr under pannorna med medhavd mäsk för att fira 250-årsjubileet! Whiskeymakande påbörjades nämligen 1757 av Matthew MacManus. 2010 installerades en fungerande bryggdel och sedan dess puttrar pannorna på, från 2014 och framåt går man för fullt. Ägaren av hela Cooley heter idag Jim Beam. Att amerikanerna är så intresserade av Irland beror såklart på Irish-American-kopplingen. Massor av jänkare har irländskt påbrå och är väldigt medvetna och stolta över det. Irish whiskey är en framtida money-maker som enligt påskyndarna hotar att välta Scotch över ända.
Nu är vi på södra Irland och närmast på tur är Walsh Whiskey i Carlow. Märket heter The Irishman och föddes 1999 med målet att skapa den perfekta Irish coffee-whiskeyn. Skaparna Bernard och Rosemary Walsh gjorde 2005 också en cream-likör (typ Bailey’s). Först 2006 blev det whiskey på riktigt när man skrev avtal med Irish Distillers att lägga ner whiskeyfat på Midleton. Första whiskeyn gavs ut 2007. Men först i juni 2016 öppnades det egna destilleriet under namnet Royal Oak. Självklart med tre pannor för att efterlikna whiskeykoket hos Midleton. Här görs inte bara maltwhiskey utan också pot still-varianten (som irländsk whiskey grundas på) samt grainwhiskey.
Ännu längre söderut bortom Cork ligger öns mest magnifika whiskeyfabrik. Midleton invigdes 1975 som ett state-of-the-art-projekt av Jameson, Power och Cork-fabrikörerna. Här skulle hela Irlands katalog av whiskeymärken tillverkas. Anläggningen räknas fortfarande som världens mest avancerade och komplexa. Storleken är imponerande. De tre kopparpannorna matas med 75 000 liter (!) plus en rad kolonnpannor för grainwhiskeyn. Här görs 64 miljoner liter årligen. Här finns också ett mikrodestilleri med småpannor som bara gör 50 000 liter årligen. Kapaciteten dubblades 2010 efter en investering på €200m. För att förstå den moderna irländska whiskeyindustrin är ett besök här ett måste. Ägaren heter Pernod Ricard som i Skottland jobbar med Chivas och Ballantine’s och här i Sverige med Absolut.
Sista stopp är Dingle etablerad i november 2012 och ritad av skotten John McDougall med tre pannor. Ett hantverksdestilleri i sydöstra hörnet av den gröna ön som tagit över ett gammalt kvarnsågverk. 2017 släppte man den första Single Pot Still whiskeyn på många år. Man omhuldar värderingar som Liten, Hantverksmässig, Oberoende, Stolthet. Alltså väldigt småskaligt, vilket faktiskt är ovanligt på Irland som hyllar de stora projekten. Irländaren har svårt att släppa att man på 1800-talet hade världsherravälde. Dit vill man igen.
