Reviews Japansk whisky har svårt att få vätskan att räcka till. Till slut har den stora miljonmassan av japaner lärt sig uppskatta ren maltwhisky. Oavsett hur mycket whiskybolagen kokar i sina fabriker räcker det inte för att mätta törstiga strupar där hemma. De sista åldersbestämda Nikka-utgåvorna sågs sist på europeisk mark för 2-3 år sedan. Herregud vilken whisky 15-åriga Yoichi var, och hur fantastisk var inte 12-åriga blenden The Nikka. För några år sedan annonserade Nikka att man slutar att åldersbestämma sin whisky så nu får vi mest NAS. Men en sista rest av 12-åringen dröjer sig kvar, och den sticker ut rejält i denna Japan-kvartett som i övrigt består av maltwhisky.
En lyxig dram minsann som domineras av grain- och maltwhisky från Sendai (Miyagikyo) med lite Yoichi-rökmalt som topp-dressing. Whiskyn skapades av blender Tadashi Sakuma för fem år sedan och kämpar med allokeringarna, firman orkar knaptt hålla i en 12-åring ens. Med tanke på situationen kanske japsarna borde skippa malten och fokusera på blends, där man ju enklare kan varva åldrar och destillat, ett sätt att hålla kvaliteten uppe i produkterna. För om det är något vi vant oss vid är det ju en remarkabelt hög svansföring. Japan var 10 år bort ledande whiskynation här på jorden.
The Nikka doftar fruktsoda och nektar med vibrerande ryggrad av savande ek som kommer ut som undersköna gammelestrar. Ibland sticker pinjenötter till (det är Yoichis rök-skall). Munnen är härlig med sina nektarfyllda gammelestrar som halvvägs möter tyngre ek i form av beskbruten Tulo-pastill. En komplex förtätning som ger smaken sina 24 poäng. Avklingningen är lång och såklart estrig, saftsås möter torkad frukt varpå torvrök flätas in. Ska du bara köpa en flaska whisky i höst är det denna. Och för den som har råd rekommenderas en hel låda. Detta sannolikt årets höjdpunkt för japanofiler.
NAS-utgåvorna från Nikka är väldigt goda och bra men väldans banala och enkla. Miagikyo badas i sherrytunnor vilket ihop med åldern hos whiskyn gör den till bland det larvigaste jag fått från Japan. Det luktar ungt av sockerlag och fudge med blommiga övertoner. Smaken börjar friskt och ungt med syrup och malt följt av fruktlag innan ungkolan sabbar utvecklingen. Avslutet är utpräglat sötsliskigt. En helt onödig produkt som borde ha satts ihop betydligt bättre, bakläxa!
När Yoichi dyker upp i blindprovningen drar man således både en suck av lättnad och av igenkänning. Det doftar visserligen snällt av blandsaft och skumgodis med inslag av bananestrar. Men på avstånd anas torvrök och i basen finns lite desivon. Ordinärt men trevligt. I munnen frejdig färsk frukt, strax blommiga fragranta toner, sent den utlovade torvröken. Avslutet är långt och rökinfluerat (tobak-cigarr-surt läder-torvrök). Sötkrämig fruktbeska bär. En riktigt trevlig NAS-Yoichi som levererar enligt förväntan. Torvröken är precis lagom och bär upp den sympatiska frukten.
I min bok om japansk whisky intar Shinshu en särställning. De smakprover jag serverades i baren på det då nedstängda destilleriet i mitten 00-talet var sensationella. De åldriga sorterna toppade whiskylistan i boken i häftig konkurrens med Yoichi, Karuizawa, Hanyu. 2011 återinvigdes destilleriet och nu puttrar pannorna för fullt. Det är ju såklart kul att få se whiskyn här i Europa. Och det är gott gry i nykoket. Det märks direkt på nosen som är stor med frisk sötma av honey drops och mjuk citronkaka plus lite kardemumma-pulver. Glatt tar jag en sipp. Söt smak (!) av skumgodis. Men så snedtänder käften och börjar rycka i otrevliga besk-bryt. Kartiga toner av kärnhus hoppar på en, sent tillochmed kreosot-stänk. Eftersmaken levererar en lång sugande beska (svårartad), varpå sockerlag stiger och mildrar (ungkolan slår igenom). En simpelt sötgod mun som blir elak med sin avtändande beska.
Fabulöst nog tar vatten bort allt elände och lyfter totalpoängen från 83 till 86. Nosen blir mer fragrant och sötare, honey drops tar över. Smaken är sötkrämig, halvvägs lugnare fetare skumgodis, mot slutet lagom mycket ek, parfym och läder. Eftersmaken är nu laidback och harmonisk, halvlång och ungdomlig i stilen men med markerad ek, riktigt bra faktiskt! En Mr Hyde-whisky som återgår till beskedlig Dr Jekyll. Ett oförargligt sockerpiller. Man kan vara undra vad oron i spriten tar vägen efter 18-20 år på ek. Måhända nya episka whiskyberättelser från Japan?
