Skatter & Handel Whisky och Cognac har det, vodkan saknar det. Det handlar om lagstadgat receptskydd. EUs medlemsländer träter nu i frågan. De nordiska länderna och länderna i öst hävdar att säd och potatis ska vara basråvaror, medelhavsländerna och brittiska öarna försöker girigt nasa åt sig en ’vad som helst’-definition, trots att de själva har sina egna vindestillat- och whiskytraditioner. Bakgrunden är den lukrativa vodka-marknaden, alla vill göra pengar på världens enklaste sprittyp.
På ena sidan står de traditionella brännvinsproducenterna Sverige, Finland, Danmark, Polen, Estland, Litauen (understödda av Tyskland som ju kör sin egen schnapps-variant kallad Korn). Motståndare till all typer av begränsningar är Spanien, genever-landet Holland samt whiskey- och gin-nationerna Irland och Storbritannien. Mitt i striden lägger finnarna (nuvarande ordförandeland) ett kompromissförslag med tre kvalitetskategorier. Står det bara VODKA på flaskan innehåller den sprit på säd eller potatis (här kräver jätten Vin&Sprit disparat att melass från sockerbetor ska räknas in, något som ute i världen kopplas till rom). Är spriten gjord på druvor, citrus, banan eller annat skall råvaran anges på etiketten. Är vodkan smaksatt skall det anges tydligt.
När kommissionen ser över definitionerna av spritdrycker lämnas nämligen vodkan därhän, framgent föreslås en ’öppen definition’ gälla, inga begränsningar för vad vodka får vara tillverkat av ska införas. Definitionen säger att vodka ska destilleras till minst 95 procent alkohol (för att bli av med särskiljande aromer) och buteljeras vid lägst 37,5 procent. Motståndarna till en ändring, lobby-gruppen European Vodka Alliance (EVA), menar att eftersom vodka saknar karaktär som kan härledas tillbaka till råvaruingrediensen (i motsats till sädesdestillatet whisky) kan den göras på vad som helst. Därtill hävdar de (synnerligen blurrigt) att det saknas historisk tradition att backa upp vodka-begreppet med, vad säger finnar och balter och framförallt polacker om det?
Mest intressant i argumentationen är att en skärpning av definitionen inom EU retar upp världen i övrigt eftersom USA, Indien, Brasilien och andra kan uppfatta reglerna som ett handelhinder och klaga hos WTO. Otvetydigt är det så att Europa inom spritområdet är oemotsagt överlägsna i kvalitet och tradition, här återfinns världens främsta spritsorter, likörer och bitters som makats i århundraden, de senaste hundra åren har metoder och regelverk skärpts upp. Är det någonstans rigida regler är väletablerat är det hos oss. Whiskyspots Henrik Aflodal försvarar norra Europas sprittraditioner:
– Jag har suttit ned i blindprovningar och mött världens stora spritkategorier vertikalt. Ingen provning är intressantare än rent brännvin, varje krusning på ytan hos ett raffinerat destillat upplevs som en inre jordbävning. Vittnesbörd från vodkamakare under åren säger samma sak, små ändringar i receptet ger stort utslag, att få fram en god smaklös sprit som inte smakar illa är en svår uppgift, vodkamakande är finkalibrigt. Att höja statusen genom att tvinga producenterna att använda säd är enda vägen framåt, annars kan vi lika gärna börja sätta hembränt i flaska.
Märkligt är att EVA så lättvindligt avfärdar hemortsprincipen, alltså att en viss sprittyp hör hemma där den uppstod och att stilen avgörs av långsamt utvecklade tillverkningsmetoder knutna till lokala råvaror. I spritvärlden är det faktiskt så att allt är brännvin, ryssarna kallar det vodka, skottar och irländare whisk(e)y, engelsmän gin, holländare och belgare genever, latinamerikaner rom, amerikaner bourbon, fransmän eau-de-vie. Skillnaden är främst grödorna. Samtidigt sprider globalisering och tilltagande rörlighet traditionerna till nya platser. Fortfarande håller sig Grappa och Marc hemma i Italien och Frankrike – i sanning hemortsdestillat trogna sina traditioner. Romen behöver sockerrör, fortfarande koncentreras tillverkningen till mellan- och sydamerika, faktiskt den enda spritstilen som verkligen verkar i tredje världen.
Annat är det för mer populära expansiva drycker. Brandy görs därhelst vin makas, tidigt försvarade spritbönderna i Cognac och Armagnac sina fatlagrade sorter lagligt. Ginmakandet har utvandrat från England men kvalitetsmetoderna att destillera in kryddorna försvaras i beteckningen London Dry gin. Den europeiska whiskyn fick sitt lagskydd i början av 1900-talet, den amerikanska strax innan. Maltwhisky görs världen över idag men kvalitetsmetoderna försvaras och omhuldas självmant.
Det är på tiden att vodkan får ett lagskydd, för femtio år sedan fanns inget behov, då existerade inte de stora bjässarna, Smirnoff slog igenom i slutet av 1950-talet, Absolut lanserades 1979, ryska Stoli fick invänta murens fall innan massiv marknadsföring kunde inledas. Tre globala jättemärken med högsta kvalitetskrav som etablerat vodka-begreppet globalt. Henrik Aflodal igen:
– Ur konsumentperspektiv är det vitalt att veta att spriten i flaskan är ren vodka utan överraskningar smakmässigt, därför måste krav ställas på produktionsmetoder och råvaror. Rädda vodkabegreppet från utarmning! Benämningen CLEAN SPIRIT passar bättre för obskyra fusk-vodka-märken.
