Review | JAPAN Japansk whisky har knäckt sig själva. Oförberedda kastade man loss från 1990-talets djupa recession då traditionella brännvinet shochū tog tillbaka all mark som förlorats under efterkrigstidens faiblesse för whisky. Med alltför korta lager kunde branschen inte möta den nya vågen. I slutet av 00-talet ökade efterfrågan dramatiskt på japansk singelmalt, trots rejäla prislappar på hemmaplan. Samtidigt spred sig ryktet som en fatsot utomlands. 2008 skrev jag en bok om japansk whisky i en tid då den drycken var på väg att slå igenom. Tio år senare är lagren tömda. Det går inte ens att få tag på en 10-årig Yoichi längre. 2010 salufördes systerdestillatet Miyagiyo 12 år för 1100 kr på Systembolaget. Ofantligt högt prisläge som inte matchade skotsk konkurrens. Men whiskyn var så bra att den sålde ändå. Nu gapar hyllorna tomma.
Nikka har de senaste åren satsat på blandmalt med tillnamnet Taketsuru (grundarens namn). Och såklart blended. Ofta bra grejor men vi som är djupt involverade i whisky vill alltid ha det bästa, med tydligt ursprung. Att idag få spilla upp en Yoichi i original är närmast en utopi. Jag blir nästan deprimerad av situationen och närhelst jag får en Nikka-whisky i handen solkas glädjen av det jag berövas. När kvaliteten dessutom sviktar känner man sig förådd. Det blir aldrig bra när man tvingas stressa fram en whisky, vilket skottarnas NAS-situation vittnar om (som beror på lagerbrist). Taketsuru fanns också på 00-talet och var då rätt bleka men kompetenta varelser. De senaste åren har tappningarna skärpts upp och karaktärer mejslats fram. Därför är jubileumsutgåvan av 21-åriga Taketsuru en chock. Överekad så det förslår. Ingen egentlig frukt i munnen, trots stor vingummi-arom i nosen, en bit in i smaken beskar eken bort allt. En skvätt vatten förvärrar bara läget och whiskyn beskkantrar. Vilken skandal! Bedrövad tar jag en titt i 25-åringens glas. Här uppstår det motsatta – en harmlös tandlös ålderman som hankar sig fram, ojoj. Luktar vagt av geléfigurer och isglass. Lemonad och syrup i munnen som visst är god men det saknas en berättelse, det är knappt att eken märks, ett sockerpiller. Kanske borde man slaska samman de båda? Gud moder, vad snett det blev.
På bordet står en raritet, en 20-årig cask-utgåva tillskriven Yoichi. Detta kan inte gå fel hinner jag tänka innan doften slår emot mig: Stor chark/prosciutto-odör med farinsocker runtom, däst maltig. För gammal. Sötkakig mun med cigarros direkt, halvvägs pirrig ek och fyllig torr fruktkaka. BBQ-eftermäle med torvrök. Okej men inte jublande entusiastisk. Provar med en skvätt vatten, katastrof. Ostrukturerad skogig rök som låser in frukten. Yoichis rökdestillat har inget här att göra, valhänt planlöst blending-jobb i alltför dammig kostym.
Nästan gråtfärdig tar jag mig an ett singelfat från Miyagikyo (Sendai) nedlagt 2002, alltså 14 år gammalt. Puh vad skönt, en fruktjublande äpple/sega råttor-dram. Herregud vad bra det börjar, vilken doft! Man känner igen Sendai-destillatet som älskar estrar. Ändå är tappningen ek-frågande! Nosa vid 62% men drick med vatten. Komplex småcitrus-guppande käft där äpple sticker emellan, senare aspartam och stagande stram ek, med mer vatten expanderar estrarna ännu längre in i munhålan. Eftersmaken är ett långt sammelsurium av äpple, päron och citrus. En alldeles enastående fruktglad sak, hela vägen igenom. Dessutom spännande fenolanstruken final dubbelvattnad som påminner om en Yoichi.
På blended-scenen har japanerna alltid levererat hög klass. Konstigt med europeiska ögon där skottarna lärt oss att en blend ska byggas med 30-talet komponenter. I Nikkas fall har man två maltdestillerier plus en grainwhiskydel. Visserligen kokar man olika stilar i sina två maltenheter som ytterligare varieras med olika fattyper och åldrar. Men just enkelheten med färre delar i blenden ger en mer homogen whiskymix vilket gör det lättare att styra stilen i en viss riktning. Fast egentligen handlar det såklart om att japansk whisky är så mycket godare (och medgörligt sötare) än den skotska förlagan. En blend gör ofta ett spännande lyft i motsats till en Scotch som kretsar kring en mer defensiv medelpunkt. 12-åriga Nikka är en orökt blend på sherry-tema. I blindprovningen tror jag först att det är en maltwhisky, det är först i andra vändan jag uppfattar graintonerna. Lukten av tablettask är fenomenal, smarrigt sötestrig och sötgräsig arom med potatiskällare/potatis-avkok. Stor rik fruktnos, så typisk för den japanska stilen. Lång estrig fruktstinn palett. Apelsinchoklad och kumquats kliver ut innan torrare grain lugnar (där är den) plus lite mineraler och en släng torvrök. Lätt sherryböljande eftersmak, härligt tablettask-estrig, lagomt rökgarnityr puttrar därunder. Munkänslan efteråt tyngs av estrar. Mumsigt värre. Den här tar jag med mig in i julfirandet.
Och så har jag fått smutta på andra reliker från det förgångna. Två utsökta 15-åringar. Vi börjar med Miyagikyo vars tokestriga smak av fruktsyrliga godisnappar följs av en stark apelsinjosmun som är rik och vass och fartfyllt, mot slutet mer ekhetta än man kan begära av en Sendai-whisky. Temperamentsfull utgåva där eken brassar på med kryddor utan att påverka fruktrallyt. Kräver total närvaro, ingen sällskapsdram.
Och så underbare Yoichi. Precis som förr är 15-åringen rökigare än 10-åringen när det borde vara tvärtom. Men då måste man förstå att en japansk singelmalt egentligen byggs som en blandmalt av olika whiskystilar makade under samma tak. Om jag jämför denna 15-åring med tidigare versioner drar den mer åt parfymhållet fast avslutningen är mer klassisk torvrökig med dieselskärpa, ypperligt balanserad mot citrustoner. Röken manifesteras i våt vadmal i munnen, smakmässigt unikum i whiskyvärlden just nu. Doften av brylépudding och matmuffins ställs mot gammal hatt och salt smör, på djupet ketchupsötma. Motspänstig men med integritet.
Mycket lite av detta går att köpa, sorry. Den mest lättåtkomliga serien de senaste åren är Pure Malt-utgåvorna i 50 cl medicinliknande flaskor med olika färgnamn. Red gjorde ett kort besök i Sverige. En sorts miniatyr-japsare, en syntes av Sendai-frukt och Yoichi-rök i svansen, leder på det förstnämnda destillatet. Luktar hallon-vingummi och gräs, på djupet chokladkola och juicy fruit. Rik fruktsmak av äpple och persika, strax syrliga karameller, halvvägs sotig sälta och mineraler. Lång men svävande lätt eftersmak, röksvängd eterisk, liksom molande sotig, landar i äppelfrukt. En av de bästa Pure Malt Red jag fått. Intressant med de tydliga rökreferenserna.
Sendai gör en grainwhisky i gammaldags coffey-pannor. Den är bra i ung ålder, bättre än mången skotte. Den här utgåvan är den perfekta grainwhiskyn vore det inte för energitappet i munnen. Börjar med rik estrig fruktsalsa som stoppas av dämpande ek, andra halvan är loj och smågodisaktig. Lång avklingning revanscherar sig, estrigt saftig och saliverande, bra balans mellan ek och destillat. Det fina med tappningen är att eken drar ner ester-reglagen hela vägen från doft till slut. Riktigt snyggt blending-jobb. Nikka Coffey Grain är en av de bästa i sin genre, ung single grain whisky.
Nikka Pure Malt Red 43%
Blandmalt som leder på Miyagikyo/sendai men även blandar in lite Yoichi | SB-nr 40016, 539 kr (blandmalt)
91/100p 
22 
23 
23 
23
Nikka Coffey Grain 45%
Singelgrain från Sendai Distillery | SB-nr 11675, 649 kr
90/100p 23 22 23 22
The Nikka 12 år 45%
Lanserades i Japan i september 2014, kom till Europa för första gången i maj 2015. En blend signerad Master blender Tadashi Sakuma. Innehåller bara japansk whisky, andra blends involverar även lite Ben Nevis-malt från Skottland. | SB-nr 11695, 1129 kr
93/100p 23 24 23 23
Yoichi 15 år 45%
Singelmalt från Yoichi, slutsåld
94/100p 23 24 23 24
Yoichi 20 år 52%
Singelmalt från Yoichi, slutsåld
85/100p 20 21 22 22
Miyagikyo 15 år 45%
Singelmalt från Sendai, slutsåld
92/100p 23 23 23 23
Miyagikyo 2002 62%
Single cask-utgåva från Sendai, slutsåld
92/100p 23 23 23 23
Taketsuru 21 år 48%
Blandmalt, slutsåld
78/100p 22 19 18 19
Taketsuru 25 år 43%
Blandmalt, slutsåld
78/100p 21 21 20 21
