Classic Malts Speyside-malt kunde ha varit Glen Elgin, istället för Cragganmore. Whiskyn är en av Skottlands bästa, så bra att Diageos blenders vägrar släppa den ifrån sig. Lika förtjusta är de i Teaninich, hart när omöjlig att hitta som singelmalt. Båda briljanta exempel på skotsk singelmalt. Henrik Aflodal rapporterar från okända maltmarker.
Glen Elgin ligger inklämt mellan husen i den lilla byn Whitewreath söder om Elgin, nästan omöjlig att hitta. Bygget inleddes 1898 under whisky-boomen, men påföljande krasch gjorde att destilleriet slutfördes i mindre skala än planerat, premiär lagom till 1 maj 1900. Legendariske Elgin-arkitekten Charles Doig anlitades, expert på ’compact living’ i whiskysammanhang.
Byggherrarna William Simpson (tidigare chef på Glenfarclas) samt bankmannen James Carle lockades av järnvägen i närheten samt vatten av bra kvalitet. Kallkällan gav dock vatten sporadiskt och bygglov till ett stickspår vägrades. Doig som förutspådde att destilleriet skulle bli det sista att byggas i Skottland på 60 år fick rätt. Nästa maltfabrik Glen Keith började projekteras först 1957!
Redan fem månader efter starten är äventyret slut för Simpson-Carle. Av investerade 13 000 pund får de tillbaka 4000 vid försäljning 1901 till ett konsortium av lokala affärsmän. Efter uppstart stannar destilleriet igen 1905. Glasgow-handlaren John Blanche betalar 7000 pund och gör nystart året därpå. En av kunderna, blending-huset White Horse, köper 1936 Glen Elgin genom moderbolaget Scottish Malt Distillers, nuvarande Diageo.
Ända fram till 1950-talet utvinns energi ur en paraffinmotor. Mannarna hade fullt sjå med att hålla igång motorn. 1964 expanderar destilleriet, väggarna slås ut för att få rum med ytterligare fyra pannor utöver de ursprungliga två och bryggeridelen moderniseras, samtidigt skrotas golvmälteriet. Idag kommer färdigmältat korn från Roseisle Maltings på andra sidan staden. Men inte så ofta, destilleriet kan lagerhålla 400 ton själva – mer än Elgin-kollegorna Linkwood, Glenlossie och Mannochmore tillsammans.
Ett nytt mäskkar som tar 8,2 ton malt installerat på 1990-talet förser de sex träjäskaren med vört. Pannorna är bredmagade med vackra svanhalsar, men rätt små med en volym på drygt 11 000 liter, spritpannorna sväller på bredden och är faktiskt aningen större. ’Washen’ i ett jäskar räcker till sex laddningar i wash-pannan. Två körningar krävs för att få fram de 8100 liter spritpannan vill ha. De heta ångorna rusar ner i traditionella ’worm tubs’ utanför pannhuset där grova kopparör vrider sig ner i kallvatten. Metoden ger kraftigare och mer karaktärsfull sprit. Totalt sker nio körningar i pannhuset under ett skift, ganska hektiskt. På ett år hinns 1,8 miljoner liter whisky med.
Förr om åren var det säkrast att bege sig till destilleriet för att få tag på singelmalten, kallad White Horse Glen Elgin, en 12-åring som gick på export främst till Japan. År 2004 fick äntligen suveränen chansen som singelmalt med egen etikett.
År 1817 tar kapten Hugh Munro ut licens för Teaninich (te-anNI-nich) i Northern Highlands. Myndigheterna jublar, en liten seger i kampen mot Ross-shires alla lönnbrännare. Trakten vimlar av illegala pannor, Munro sliter hårt för att uppnå lönsamhet och få tag på tillräckligt med korn, smugglarna betalar bättre. Till en parlamentarisk utredningsgrupp uppger Munro att han ”fortsätter att kämpa på”. Efter 1823 års skattereform blir det lättare och 1830 producerar Teaninich 30 gånger mer än i starten.
1845 tar sonen John vid, anmärkningsvärt är att herrar Munro, lairds på Teaninich Estate, själva gör whiskyn. När generallöjtnant John Munro posteras i Indien 1852 arrenderas så destilleriet ut till Robert Pattison, 1864 övertas driften av John McGilchrist Ross (vars farfar grundade Balblair). Teaninich elektrifieras tidigt, mot slutet av 1880-talet är detta enda stället norr om Inverness med glödlampor, dessutom brukas interntelefoni mellan destilleri, gods och Excise-mannens bostad.
1895 ger McGilchrist upp arrendet och John Munro går samman med whiskymäklaren Robert Innes Cameron som 1904 blir ensam ägare. Cameron dör 1932, 72 år gammal, en inflytelserik herre och mångårig ordförande i Malt Distillers Association med ägarintressen i Benrinnes, Linkwood och Tamdhu. Till begravningsceremonin har premiärminister Ramsey MacDonald skickat en blomsterkrans. 1933 säljer dödsboet destilleriet till Scottish Malt Distillers.
Krigsutbrottet 1939 tystar Teaninich och vid uppstarten efter kriget tas de två mindre av fyra pannor ur bruk. 1962 sätts två nya pannor in. Samtidigt ersätter elkraft den gamla ångmaskinen och de två vattenhjulen. Och 1970 byggs ett nytt pannhus för sex extra pannor kallat ”A side”. Den gamla delen ”B side” görs om 1973, bryggeridelen rustas. Jättedestilleriet i Alness kör sina tio pannor fram till oktober 1984 då gamlingen bryskt stängs ner eftersom försäljningen av blends dyker, varpå A-delen tystnar i mars fem månader senare. Nya ”A side” startar igen 1991, men original-destilleriet rivs med bull-dozer i juli 1997.
Teaninich har genom åren makat sin whisky stabilt i det tysta. Förklaringen är de ivriga kunderna. Whiskyn har alltid använts som ’fillings’ i blends, förutom Johnnie Walker även Haigs Dimple och VAT 69. Dessutom ingår den i whiskylikören Drambuies make-up. Byn Alness kändis är Dalmore som sitter invid fjorden Cromartys vattenbryn, Teaninich står inkognito i ett industriområde.
För en teknikfreak är fabriken mums och mest spännande är starten. Orökt malt kommer med lastbil från Glen Ord Maltings utanför Inverness. Men istället för en vanlig kvarn där malten krossas av roterande valsar används en ’Asnong Hammer Mill’ där snurrande hammare mosar malten mot en platta. Påföljande mäskning är en egenartad historia, apparatur hämtad från bryggeriindustrin installerades år 2000.
Maltkross mixas med varmvatten i en ’Mash Conversion Vessel’ till en rinnig gröt och tankas över i en filtermaskin som liknar ett jättelikt badkar där mäsken pressas mellan 24 vertikalt stående perforerade plattor. Därpå tappas ytterligare ett bad upp och dräneras vilket resulterar i ungefär 18 000 liter vört. Pressningen tar bara två timmar, tre laddningar fyller ett jäskar. Enkelt och effektivt, ändå är Teaninich ensamma om tekniken i whiskybranschen.
Vörten pumpas över i åtta träjäskar som matar tre wash-pannor om vardera 17 500 liter, spritpannorna tar 15 600 liter. Pannorna är bredaxlade, den ringliknande halsbubblan utövar viss reflux, själva halsen är stubbigt kort och viker snart ner sig i lyne-armen som ändar i en modern kondensor. Årsvolymen på 3 miljoner liter försvinner med tankbil till central tappningsanläggning, inga fat lagras på plats.
1992 kom äntligen Teaninich som 10-åring i Diageos Flora&Fauna-serie med två tumlare ur Cromarty-fjorden avbildade på etiketten. Och Alness-fabriken gör verkligen en spännande maltwhisky. Skaffa den!
88p Glen Elgin 12 år 43% Doften börjar tyst och försagd, växer ut med tiden. Enastående smakutveckling, hastig omflyttning till söt frukt i starten, ivrig kryddanstormning halvvägs. Planar ut i söt malt, stoppar i ekdrivor.
87p Teaninich 10 år 43% Publikfriande doft av äpple-gräs-popcorn. Superb fruktsyrlig explosion i munnen (gör ont!), balanseras av sötma och bladig-äppelkartig beska. Går upp i värmande fruktfinish. Jag gillar smärta som alla luttrade whiskydrickare, därför är munnens fruktiga pisksnärtar mums.
