REVIEWS | Special Releases När Diageo meddelade att destillerierna Port Ellen och Brora skulle återuppbyggas blev man varm av tacksamhet inombords. När firman därpå sa att tappningarna skulle utgå ur Special Releases blev man alldeles kall. De utdöda ikonerna har stått för glorian sedan starten i början av seklet. Fast nu när de kommer tillbaka till livet mattas förstås mystiken en aning? Hursomhelst har vi ju i alla år fått underbar whisky från andra mindre namnkunniga destillerier. Kanske inte från misslyckade Pittyvaich som smälldes upp 1975 i ”panik” av Bell’s ett stycke från deras Dufftown-destilleri. Intentionen var att göra mer av samma vara men spriten kom snett och projektet lades ner 1993. Så när jag spiller upp 28-åringen i glaset är förväntningarna låga. Glasen ”skramblas” så jag inte ska veta vad jag provar och under hela sessionen letar jag omedvetet efter felaktigheter, utan att hitta några fel (mer än massor av ek som ju är ofrånkomligt i sådana här sammanhang). Såklart får jag skämmas efteråt. Just Pittyvaich toppar sittningen (ihop med 8-åriga Talisker).
Denna Pittyvaich kokad 1989 och lagd på amerikanska refill-fat visar sig vara en väldigt god sak. Liten men förtrollande tropisk sötnos a la nektar växer nedvattnad ut med pigg äppeldryck. Temat inledningsvis är gräs/hö (liknande älggräsbrännvinet Spirae). Sedan utbryter ett tropiskt fruktkalas, ett veritabelt tabberas man kommer att tala om länge i whiskybygderna! Festen avbryts dock bryskt av brötig ek (eller är Pittyvaich-destillatet som spökar?). EN mintekig eterisk final förvandlas dubbelvattnad till ek-chokladig sötbalanserad fullkornskorpa-finish som mynnar i äppel-pustar. Riktigt najs! Det fina med tappningen är att den skruvar upp volymen högt, frukt och ek vrålar ikapp utan att köra över varandra.
Den andra gamlingen har det inte lätt. Vi talar Inchgower, som måste vara Diageos hemligaste destilleri med en kapacitet som få andra bräcker. En karaktärsskapare i blends man tyvärr inte ägnar mycken uppmärksamhet. Nu får den chansen att lysa i Special Releases för första gången. Och det går sådär. Jag är besviken (trots de fina poängen), och hade hoppats på mer, men vi skyller på att de återanvända amerikanska hogsheadfaten är för trötta. Det råder nämligen oordning i whiskyn. Bråkig uppnosig uppsyn med disparata spretande element i nosen. Vid fatstyrka varm godis-sockrig nos, vattnad granved i surmosse, mer vatten ger sill och ketchup. Smack på i munnen, för stark. Med vatten ordnar det upp sig. Eken hittar balanserna enkelvattnad. Långsam inkännande gom, kravlande estrar som äppelpaj, citronkaka med dämpande mörka praliner. Energirikt destillat som klättrar på ett berg av ek, och till slut hittar ut i seg-elegant epilog med tropiska fruktfläktar. Dubbelvattnad tar eken över samtidigt som destillatet blir aggressivt. Svårdrucken dram.
Singleton från Glen Ord gör ett stopp i årets Special Releases. Ord är ett talangfullt destillat som gillar starkvinsmiljöer och har en förmåga att utveckla gammelestrar i tidig ålder, en sorts djupliggande mastig estrighet som annars uppkommer i högre åldrar. Här har blender Keith Law initierat en trippel-lagringsprocess som involverar hela 5 fattyper (vilket förklarar att jag inte hittar de där gammelestrarna). Först mixas amerikanska refillfat med nya sherry-hogsheads, sedan flyttas allt till söta Pedro Ximenéz-fat och Muscatvinfat, slutligen slutlagras whiskyn i jättelika sherry-puncheons av europeisk ek.
14-åringen känns ung och flärdfull. Smaken är grejen med sina goda sega råttor plus fragranta övertoner! Ekbeskan vinner terräng snabbt, krydda i hoper annalkas, men marmelad gör eftersmaken enkelt god. Trevlig sällskapare. Udda att det luktar NAS-kola efter 14 år men det är väl refill-faten i botten.
Diageo håller som bäst på att klura ut hur Port Ellen och Brora ska smaka (förmodligen är herr Law med kollegor redan klara med båda utgåvorna). Något ska komma 2019, och världen väntar spänt på resultatet. Ska formatet ändras eller blir det en copycat på de senaste årens recept. Refill-ek av det mest ålderstigna slaget. Det vi kan vara säkra på är givetvis rejäla prispåslag. Kan vi gissa på en PE kring 30 papp? Hursomhelst lovar jag att göra allt jag kan för att få smaka på grannlåten…
Pittyvaich 28 år 1989-2018 52,1%
3rd Special Releases; refill american oak hogsheads; 4680 flaskor | SB-nr 11123, 4099 kr
92/100p 
23 
23 
23 
23
Inchgower 27 år 1991-2018 55,3%
1st Special Releases; refill american oak hogsheads; 3544 flaskor | SB-nr 11717, 3699 kr
91/100p 22 23 23 23
Singleton of Glen Ord 14 år 2018 57,6%
Special Releases; ”Triple cask, five cask matured”: refill am hogshead + 1st sherry hogshead, Pedro Ximenéz + Moscatel, european oak sherry puncheons | finns utomlands
91/100p 22 24 22 23
