Reviews Rom är en söt dryck. Inte konstigt med tanke på att råvaran är melass, dravet som blir över när sockret extraherats på sockerplantagen. Whisky görs på säd och brandy på druvor, smaken är betänkligt torrare. Omställningen för en inbiten euro-destillat-drickare blir stor. Här gäller det att hitta nyanser i det söta.
Rommärket Plantation ägs av elitistiska cognacshuset Ferrand. Man köper rom från olika fabriker i Karibien samt Sydamerika och hämtar hem den rom som utvecklats bäst till Cognac för extralagring på franska 350-litersfat. Cognacsmakare Alexandre Gabriel är intresserad av romens ’terroir’, alltså skillnader i stil mellan olika regioner. Firman köper rå-rom från åtta regioner: Trinidad, Barbados, St Lucia, Jamaica, Grenada, Guyana, Nicaragua och Panama. Faten lagras på plats för att mot slutet tömmas och fraktas över Atlanten ”hem” till Frankrike där man fyller på egna ex-cognacsfat innan slutlig försäljning. Antingen ursprungstypiska utgåvor eller blends där man sammanför olika stilar i bästa konjaksanda. Det låter som singel-konceptet är bättre än bland-varianten?
Vi börjar med ”fin-romen”. Plantation XO, en blend som togs fram för att fira 20-årsjubiléet av Plantation-projektet. Oj så söt den är, alldeles för mycket för en stackars whisky-drickare. Doften försynt av mandelmassa och aningen björnlim plus tydliga finska pinnar-kakor. På djupet lite skarpare toner som suddas ut av sockerlagsaktig renhet/tomhet. Likörsöt entré i munnen, drag av Amaretto mandel-dito. Lakka-varning hos fortsättningen, en sorts hjortonlikörbeska som är övermåttan söt. Allt räddas av mineraler och stramare ektoner i avslutet. Finishen är lång och varmfodrad, samtidigt ekkryddig och fet med kokos. Därur växer likören tillbaka, efterhand äppelglimtar i en aningen irriterad munhåla. Frågan är om inte avslutet blir lite för beskt? Kan inte riktigt komma runt denna finrom, är det bra eller inte. Hursomhelst händelserikt, utgåvan har dynamik, inte en lugn stund.
Över till singel-romen, gjord på ett destilleri. Huvudnumret är dagens lansering av den svenskfatade Plantation. Romen som fått 1 år på 30-liters Mackmyra-fat är också intressant. Småfaten både slukar och förlöser romen. Mestadels bra eftersom sötman tvingas på reträtt. Simmig romsötma i nosen med multna bär åt det jordiga hållet, en kartig småfatsbeska kan anas med fragranta övertoner. Helt klart är det eken som styr i bakgrunden. En elegant arom som trots sötman överraskar med sin återhållsamhet. Smaken är krämig med gåpåig mandelsyrup som följs av fruktkaramell innan borsta ek lugnar och fäller ut en grön linoljig ton. Sedan försvinner allt. Eftersmaken är halvtorr och lätt, karamell går upp i mandelkubb. Smaken växer inte som den borde utan backar undan på grund av den feta fatigheten. Misströsta inte, en mikrodroppe vatten ökar ekaktiviteten och smaken fullföljs. Munnen blir stramare av den ökade eken och får mer liv, en syltig sötma växer som blir kakigt sockrig. Eftersmaken är betydligt längre när eken lossnar, samtidigt saftig och eterisk. Doften påverkas också, eteriska oljor från småfaten löser ut och adderar till de vanliga romlukterna.
Jag spiller upp lite av 13-åringen från 2002 med sitt ursprung på Jamaica. Du som har svårt för söta drycker ska sluta läsa nu för detta blir obehagligt. Romen är söt så man kan dö men har ett temperament som driver på. Mums för rom-freaks som inte leva utan de sötaste bland godsaker. Stinker klistrigt av sockervadd, en sötbelamrad spritarom som är duktigt arrakstung med bruna kakor. Smaken börjar i fruktsocker, därpå florsocker och äppelmos, mot slutet bra kryddbett från destillatet. Lång sötvaggande finish på äppeltema som drivs framåt av värmen, kanel sprakar till. Alltsammans rätt fräscht, trots sötman. En kvalificerad lagrad rom tack vare kryddan som surrar i bakgrunden. Med sina 42% starkast, men vattna ej, då försvinner kryddan och romen blir lallig.
På bordet står också en Matusalem. Destilleriet ligger i Dominikanska Republiken och är fullagrad alla 15 år på plats på destilleriet i franska ekfat. Firman härstammar från Kuba och 1872 vilket poängteras på flaskan. Kontrollen över varumärket debatterades i domstol på 1980-talet då familjens olika grenar sedan länge gått i exil på grund av Castros revolution. 1995 tog ättlingen Claudio Alvarez Salazar slutligen över varumärket och relanserade romen 2003, nu med produktion i Dominikanska Republiken. 2016 öppnade man egen fabrik med kapacitet att koka 6,6 miljoner liter årligen. 15-åringen använder sig av solera-teknik där man flyttar sprit mellan olika fat enligt ett mångårigt schema. Det första fatet fylls på med nykokad sprit och ur det sista fatet dras 15-årig sprit.
Intressant gammal rom utan egentlig lukt. Mild torr doft av hyvlad ek påminnande om intorkat Karlssons klister. All ek verkar ha begravt den söta spriten vilket är ganska vilsamt faktiskt. Men poängmässigt straffas ju produkten eftersom man vill ha en aromupplevelse också. Munnen är bra, klassisk karamellig romsötma som eken nyanserar med tobak. Strax citruslikör som dämpas av ekplankor, sen vändning i kliande kryddamm. Eftersmaken bjuder på Amaretto-likör och ektillväxt som levererar lite hetta och en kvistig kittling. En mild beska med ekon av lagerblad ger djup. Balanserad smakupplevelse ger pluspoäng.
Långlagrad rom uppför sig annorlunda än maltwhisky. Det ”händer” inte så mycket på 15 år, destillatet står intakt och tar inte åt sig av ”eken” som istället tar bort kvaliteter. Motsatsen sker i ett whiskyfat. Romdestillat är väldigt sött vilket också grainwhisky är. Och vi vet att en grain behöver 20-30 år för att utveckla djup och komplexitet. Men återigen är ju lagringsförhållandena så annorlunda. I Karibien kan man inte vänta så länge.
Sammanfattningsvis kan man säga att individualitet i form av singelutgåvorna i form av 7- och 13-åringarna gillas av mig. Mer ålder som 15-åringen och XO-lyxen är inte odelat positivt. Ekåren tar hårt på spiritualitet och energi utan att skapa mycken komplexitet. Det blir lugnt och trevligt. Välj med omsorg.
