Maltwhisky-VM Sherryfat brukar gå hem. Starkvinet sötar till och fyller ut. Den extra dimensionen brukar också göra whiskyn mer komplex och maffig. Folk gillar helt enkelt sherry-whisky. Ladies Whisky Club i Borås var med andra ord taggade. Och de gjorde ett bra jobb. Kvinnor är duktiga på att sätta ord på upplevelser, i jämförelse med män har de ett snabbrörligare intellekt när det handlar om dofter och smaker. Det märks i ett rum fullt av kvinnliga whiskyprovare. Det snackas chosefritt över borden, man hjälper och triggar varandra när det gäller associationer, men blir också plötsligt knäpptyst när koncentrationen sänker sig över individen och glaset.
Boråsarna hade hamnat på en smäktande starkvinsfest. En klassisk sherry-dram är Aberfeldy från whiskyhuset Dewar. Fabriken från 1898 byggdes av ett brödrapar och ligger naturskönt i Perthshire, där lågländerna reser sig mot bergstrakterna. I närheten finns Tullibardine inrymt i ett köpcenter invid motorvägen, fast med gamla anor. Norrut nedom kalfjället breder Speyside ut sig. Här finns Mortlach, Diageos arbetshäst till blended-märkena. Destillatet är tillkrånglat och duktigt med en lång sherry-historia bakom sig. Åker vi söderut igen dyker Loch Lomond upp i södra änden av den väldiga sjön, Skottlands kameleontfabrik med nio (!) maltwhiskystilar att välja emellan. Från öarna kommer Bunnahabhain, Islays orökta superdestillat, känd just för sina formidabla sherryfatstappningar. Och från Irland hämtar vi Redbreast, gjord i pot stills i Midleton-fabriken utanför Cork. Klassifikationen är Pure Pot Still Whiskey, alltså ingen maltwhisky. Receptet varvar mältat korn med omältat. Precis som en maltwhisky är innehållet 100% korn vilket gör att whiskystilen ges dispens att delta i Maltwhisky-VM.
Att testa sherryfatswhisky är en utmaning. Precis som med rökwhisky är det nödvändigtvis inte den flaska som smakar mest sherry som ska vinna. Balansen är viktigast, att delarna hänger ihop och levererar på topp. Men övermåttan starkvinstoner kan skymma destillatets karaktär, särskilt i doften. Och brötig sherry kan ställa sig i vägen för finliret i munnen. Damjuryn hanterade dilemmat galant. Forne världsmästaren Mortlach var för elegant och subtil, energin som ska finnas där saknades. När destilleriet vann 2007 var det med klassiska 16-åriga Flora & Fauna-tappningen dragen ur uteslutande nya oloroso sherry butts – komplexitet och ultrapower.
Tullibardine som slutlagrats på 500-liters sherry butts i 12 månader bjöd på typisk brutalsherry med sockrig farinvinig nos och starkvinsmun med vingummi-avslut. Riktigt bra men inte tillräckligt finessrik. För att vinna en sherrydrabbning krävs komplexitet och nyansering. Aberfeldy som jobbar med mer än sherryfat i sin makeup bjöd på kvällens mest fruktkalasande arom med äppelchutney och exotisk frukt. Den komplexa fruktsmaken fick lagom ekmotstånd efterhand och ändade luftigt torrare. Ingen av de tre räckte till. Gemensam nämnare var svagare styrka (40-43%) vilket ju får betydelse i en blindprovning. Ökad spädning innan buteljering glesar ut aromtätheten och minskar både smakuttryck och intensitet. Just 40%-iga Aberfeldy omnämndes som en väldigt bra whisky men helt enkelt lite för snäll i sammanhanget. Tjejerna ville ha mer och större smakupplevelser.
Det unika och särskiljande är istället mer vägvinnande när man inte förvillas av varumärken och etiketter. Silverstriden var rafflande, oräknat juryordförande Henrik Aflodals röst skiljde en futtig poäng mellan två av destillaten. Inför Inchmurrin studsade alla till. Av Loch Lomonds alla destillat är detta det mest särskiljande, kokat i de speciella pot still-kolonnerna. Ut kommer en smäcker varelse med en underlig barrträ-ton som i för höga doser kan upplevas som finklig. Blender Michael Henry jobbar målmedvetet för att bädda in trätonen i fruktighet och lyckas för det mesta uppnå balans. Här tar han hjälp av Madeirafat. Resultatet blir en överlastad toffee/fudge-arom som räddas av tallskott på djupet. I munnen äppeldricka och päronsoda med tutti frutti-refräng kantad av fenoler – en frisk fräsch fruktpalett! Motståndaren var en klassisk oloroso-flaska signerad Bunnahabhain.
– Jag har svårt att motstå den här sortens eleganta sherrypavor, avslöjar Henrik Aflodal. Sherryfragrant nos med en sofistikerad florsockerlätthet. Sammansatt sherrymun med parfymerade praliner och ek-eterisk konfektdriven eftersmak som är lång och inkännande, trots relativt tungt sherryok. Kvällens bästa starkvinare även om Inchmurrin var intressant och mer annorlunda.
Segern tillföll utbölingen som inte ens är en maltwhisky. Irländska Redbreast visar att Irish whiskey är på stark frammarsch kvalitetsmässigt. Hittills har två independent-utgåvor gått vidare (The Irishman och Glendalough). Och Irish Distillers kärndestillat som till vardags jobbar i Jameson tog alla med storm. En tredjedel av juryn hade irländaren som tvåa och den samlade lika många guldröster som de närmaste konkurrenterna. Det räckte till en tydlig segermarginal på 4 poäng. Här spelar styrkan in, menar Henrik Aflodal. 15-åringen på 46% har nämligen en 12-årig kusin på 40% och skillnaden i impact är stor.
– Styrkan ger integritet och pondus. Rik sherryfruktig arom av persika och plommon. Tung sherrydominant palett med mörk choklad och den där sugande närapå unkna pot still-karaktären som vältrar sig fram i en sherrytung utgång. Hade vi fått Aberfeldy i 46% hade jag valt den istället men nu var den vek för att överleva blindtestet.
SHERRIED style | Borås 26 april
1. Redbreast 15 år 46% = 43+2 poäng
2. Bunnahabhain 12 år 46,3% = 35+6
——————————————————
3. Inchmurrin Madeira Wood Finish 46% = 34
4. Tullibardine 500 Sherry Finish 43% = 14
5. Aberfeldy 16 år 40% = 3
5. Mortlach Rare Old 43,4% = 3
Röstförfarande: Varje provare röstar på de två malter man vill ska gå vidare till semifinal. Guldkandidaten får 3 poäng, silver ger 1 poäng. Juryns ordförande Henrik Aflodal har dubbel röststyrka (redovisas ovan som +6/+2).
Tävlingsklasser: VM har tre smakkategorier. Sherried (vinfatslagrad), Peated (rökig whisky) och Malty style (varken vinfatslagrad eller rökig whisky).
