Reviews Jag var på Sverige-premiären av Game of Thrones. HBO bjöd in till Södra Teatern vid Slussen i Stockholm. Det var sådär. Tröttsamma upprepningar med samma gamla gäng, och segt, precis som de tre senaste säsongerna. Serien tappade sin själ när författaren George R.R. Martin inte orkade skriva ikapp i bokform utan filmteamet fick fritt spelrum. Men det ska bli bättre (hoppas man i alla fall).
Diageo var på plats i salongen med sina maltwhiskies tilldelade de olika husen i Westeros. Och jag säger som Bill Murray i Lost in Translation: ”Whiskyn funkar i alla fall.” Världens största spritbolag gör aldrig bort sig. Men till vilken målgrupp? Här var uppdraget att göra lättdrucken whisky till konsumenter som förmodligen inte alls är whiskydrickare. Det får inte vara svårt och jobbigt, briefen kan ha sett ut så här: ”40/43% i lugnt tempo, undvik käftsmällar, gå dit massan vill.”
NAS är ett annat kodord, 6 av 8 flaskor saknar ålder vilket betyder att kärnan ligger en bit under 10-12 år. Men eftersom vi talar om ett blender-team som är världsbäst på blended Scotch räknar jag med att vi slipper banal ungkola. Provningen börjar med det lättare gardet men växer ut och vill mer mer närmare slutet – precis som TV-serien förhoppningsvis ska bli!
Cardhu och Lochnagar har vi sett förut. Gold Reserve är Johnnie Walker-destilleriets instegsmalt för travel retail. Och lilleputt-fabriken bredvid drottningens slott Balmoral bidrar med sin vanliga 12-åring. Royal Lochnagar överraskade under Maltwhisky-VM med en fantastisk tolva på över 90 poäng.
Den här doftar underbart av rostat fullkornsbröd och cigarrök/gummi plus sherry-lik lemonad och matbanan. Smakar malt och krämig fruktsyrup men tunnas ut av tvål och brûlée, exiten hackar liksom, avslutningen är ren och halvlång, trots de många åren. Baratheon-huset har fått denna kungliga whisky vilket är naturligt eftersom Robert ju var den senaste regenten av rang. Lochnagars grundare John Begg fick sin upphöjda status 1848 då drottning Victoria med sin tyske make prins Albert besökte destilleriet.
För Diageo är Cardhu mer ”kunglig” på grund av kopplingen till storsäljaren Johnnie Walker. Destilleriet tillhörde Alexander Walker när han slöt upp i DCL på 1920-talet. Daenerys Targaryen, mother of dragons, får denna whisky i gåva. En stark kvinna liksom kvinnorna i släkten Cumming. Elizabeth drev upp Cardow Distillery till ett av tidens stora och respekterade tillsammans med svärdotter Helen (karlarna dog ifrån båda två).
Den här NAS:aren imponerar, men så är Cardhu ett rent fint destillat med sin klockrena maltighet. Enkel doft av karamell och hallonbåt och lite bröstkaramell omges av smörig vanilj. Smaken kommer i nivåer. Fruktkaramell blir eterisk med kanelstång, mot slutet sammanförs elementen i en underbar aromatisk ton av hallonbåtar. Fruktkarameller bär länge och breddas av fruktkaka och lite bröstkaramell (från eken).
Glendullan är ett fint ställe som ligger i Dufftown ett stycke från legendariska Mortlach. Spriten har karaktär och tillägnas Tully-huset som regerar i flodlandet. Whiskyn har en fyllig halvtorr arom av skumgodis med grästuvor. Smaken är sammansatt och syltig med frisk fruktighet, mot slutet citrusskal och marmelad plus intressant sotighet. Avslutet är stramare med fenoler, en lång bakad rostbrödsfeeling. Precis som Tully-karaktärerna inte särskilt framträdande i whiskyserien men det är gott och funkar finfint framför TV-rutan!
Dalwhinnie är ett bortglömt ess i leken som samlar damm i Classic Malts-serien. Nyfikna maltnördar väljer ofta bort klassikern när chansen ges. Självklart får familjen Stark denna whisky som döpts till Winter’s Frost, huset är ju Warden of the North med sätet Winterfell. Dalwhinnie är också vinterklätt med sitt läge mellan de stora bergen i Skottland. Det här är bra. Enkel pigg doft av gräs och äppelskal plus överslätande sockerpiller (med lite torvrök därinne?). Smaken gör större väsen av sig. Saftig fruktig mun med syltkaka som blir varm av polerad ek och rökfärgad gummipackning. Eftersmaken är savande lång av sherry-frukt, en virvel av torvrök dansar in likt vårsnö.
The Night’s Watch föräras en svartmålad Oban-flaska. De tappra försvararna av mänskligheten, vid Castle Black och den vita muren mot nordmarkerna där de odöda hotar, förtjänar något värmande och stärkande. Och så får man sockervadd i nosen som spricker upp i ungkola men räddas av tutti frutti – simpel men med charm. En för ung blandning som fylls ut av sherry butts. Det smakar ungdomligt av fruktkola, därpå kvistig äppelkompott och en släng tvål. Lång lugn stillsam avslutning, ekig med linolja som ändar i en skvätt sherry.
De stora smakerna är kvar, det är nu Diageos GoT-satsning visar klass. Talisker från ön Skye har med rättat landat på The Iron Throne med Huset Greyjoy. Hårdast av alla, väderbitna krigare på krigsskepp. Precis som Talisker ruskigt värre. Det här är en yngre reinkarnation av öwhiskyn och den levererar på en mycket högre nivå än travel retail-versionerna på temat Storm där ungdomen skiner igenom.
Sin vana trogen är Talisker-nosen stum. Det luktar parfym och jordiga bajstoner, vädring släpper ut böcklingpastej. Väldigt attraktivt. Söt start i munnen, rik torkad frukt – liksom sjungande sauternes-sockrig. Mot slutet kliande krydda och söt torvrök. Lång varm sötkryddig final med lite tobaksrök, enkel och fyllig. Pepprigheten hos destillatet antyds bara, det söta dominerar.
Lite vatten får doften att lätta, tvålflagor blandas med fruktkaramell. Gommen blir ännu rikare, närmast tropisk i sin fruktighet, och fyllig med sötad citrusmarmelad. Lång tjock fruktmatta i avslutet med underliggande tjära och mörka praliner, stannar i sotig tobak. Smaken lyfter verkligen vattnad, fortfarande enkel men ack så god. Inget som tuffingarna Yara eller Euron skulle förstå sig på, möjligen något för Theon?
Islays kejsare Lagavulin tillskrivs Huset Lannister där endast fadern är värdig gåvan, den grymme Tywin som är lika kompromisslös och tydlig som Lagavulin. Intrigerande opålitliga typer som Cercei, Jamie och Tyrion göre sig icke besvär med denna juvel. Det brukar ta 16 år för att få pli på den energirika rackaren. 12-åringen är så söt att röken får tuppjuck. Den här 9-åringen sorterar fantastiskt bra vilket beror på den ”nya” styrkan 46% ihop med friska 1st fill bourbon barrels som lyckas strukturera röken utan att klema dit den med för mycket sötma.
Jag får en varm torvröksodör med bacon, därunder vetebröd och korvspad, i botten lite bränt gummi och björnlim. Söt torvrök i munnen, strax jordig rökmäsk, mot slutet medicinal jod och sur ved. Lång rökbolmande sorti, jod blandas med bakad rök, efterhand fruktkola. Vattnad parfym och matolja i doften, under tjära och torvrök. Mer vatten lättare jordig rökelse med eterisk parfym.
Enkelvattnad smakar det torvrök och hallonkaramell med mandelmassa och massor av tjock rök mot slutet. Avslutet har dieselångor och avgaser som sväljs av syrlig röd frukt. Ytterligare någon droppe framkallar sötare fruktkaka och tobaksrök med gödselavträde. Allt som man vill ha i en Lagga finns där utspritt över tid. Just Lagavulin är Islays bästa regissör, whiskyn vet hur man sprider ut pjäserna scenografiskt och skapar en sammanhållen föreställning.
Clynelish är den enda whiskyn tappad vid fatstyrka 51,2%. Northern Highlands-destilleriet i Brora är juvelen i Johnnie Walkers krona älskad av Master Blender Jim Beveridge. Huset Tyrell är ett av de rikaste och mäktigaste i Westeros. Stammodern Olenna var den ende som kunde stå emot Tywin Lannister. Precis som Clynelish en intelligent moralisk varelse.
Den här tappningen kämpar dock med sin obekväma nos. Det stinker dammigt vindsloft och malkulor med kartiga toner av ostkant. Vatten rensar upp, jag får radiator med karamell och vanilj istället. Man anar en del unga fat i blandningen men de äldre tar tack och lov över i munnen. Vid 51,2 stark smakstart av stimorol som körs över av cellulosa innan juicy fruit savar igång storslaget. Lång frukt-eruptiv final med lite borstad ek.
Smaken vill vattnas för att kunna sträcka ut sig och bli komplex och mer uthållig. Tropisk frukt expanderar ihop med fruktsyrup och en varm kryddsötma, halvvägs digestive-kakig, mot slutet vaxigt fet. Tjock fruktkakesaftig epilog, Grawensteiner-äpplen landar i vaxig munkänsla.
Diageos Game of Thrones-serie levererar kvalitet och bredd. Här finns något för oss whiskyälskare samtidigt som GoT-fansen kan landa i vanligare smaker. Men temperamentet i flaskorna följer inte karaktärerna, blandningarna är inte ”flavour-lead”, alltså man har inte byggt om singelmalterna efter en viss smakprofil. Husen har helt enkelt matchats geografiskt, kartor över Skottland och Westeros har smälts samman. Vilket gör att alla hardcore-fans nu kommer att vallfärda till planeten Jordens GoT-land = Skottland!
