Byn Brora var på 1860-talet ett Klondike. Lycksökare strömmade till för att vaska guld i Strath of Kildonan. Robert Nelson Gilchrist som letat guld i Australien i 17 år genomsökte metodiskt River Helmsdale med biflöden och hittade en hel del guld 1868. En liten notis i lokaltidningen utlöste guldfeber och 600 förhoppningsfulla lycksökare invaderade ödemarken i Northern Highlands. En liten stad kallad Baile an Or (guldets by) uppstod. Haussen ebbade ut redan efter ett år eftersom hertigen av Sutherland införde avgifter och ville ha del i förtjänsten. Guldrester finns kvar och fortfarande utfärdas tillstånd att leta guldkorn i terrängen. Destilleriet var igång 1819, initierat av landägaren. Clynelish var ett av Skottlands första riktiga destillerier, ofta konverterades bondgårdar till whiskyfabriker. Bygget kostade £750. Noterbart är att den summan räcker till en halv flaska Brora av idag!
Hertigen själv stod inte vid pannorna utan arrenderade i tur och ordning ut fabriken till James Harper, Andrew Ross och George Lawson. Egendomen såldes 1896 till blender Ainslie & Co. Harper’s Weekly skrev: ”En mycket värdefull egendom, destillatet har alltid varit bland de dyraste i hela Skottland.” Nya ägare byggde om och införde ångkraft, men pannorna eldades med kol fram till 1961. 1968 öppnade nya moderna Clynelish och gamlingen förpassades tillfälligt till skuggorna. Men kallades tillbaka i tjänst 1969 för att göra en rökigare version i Islay-stil i samband med att Caol Ila byggdes om. Stånkade på fram till 1983.
Myndigheterna accepterade inte att man kallade bägge destillaten Clynelish så den gamle döptes om till Brora, efter byn. Och det är där vår fascination inför Brora tar sin början. En whisky som jag inte riktigt förstått mig på. Förrän på senare år. Den är inte alls så rökig som Port Ellen, men har andra kvaliteter. De senaste åren har varit en fest, stadigt en bit över 90 poäng. 2013 serverade en ektyngd 35-årig upplaga som räddas av varm krydda och gammelestrig sötma. Inga stora gester men fint strukturerad och avvägd, ett litet konststycke. Året därpå kom den mest fullkomnade smak jag fått vid så här hög ålder. Närmast orörliga aromer som dock aldrig fryser i sina sävliga rörelser. Mogen fallfrukt lindar sig kring läder/tobak. Läskande röd äppelsaft står ut, kryddorna smyger sig omärkligt inpå. Sedan följde en gammal 37-åring, helt utan rök i förstone men märkligt nog även befriad från ekoket. Den söta smaken är förklaringen. Vatten skingrar sötman, friskare citronpastill drabbas av spännande saltbryne och spår av torvrök. Stabiliteten bevisas av 2016 års suverän som fick 95 poäng. Inte lika sötfördömd som året innan. Smaken paraderar härliga gammelestrar ackompanjerad av milda torvrökskyar. Vattendroppen tar fram kodynga i nosen och friskare citrus i munnen. Långt ifrån en döende 38-åring. Brora tål ålder bättre än Port Ellen, den hanterar ekdöden med sin djupsinniga sötma.
Årets Brora är en smula trögstartad. Som väntat noll rökdimension vilket faktiskt behövs. Och estrarna kämpar mot tandkrämsek och bladiga aldehyder, närapå insomnad sorti. Whiskyn vaknar vattnad, dubbla skvättar ger nosen en oljig sötma där uppskrämd torvrök tittar fram. Munnen är komplext frukthoppande. Lite vatten framkallar en sotig grönsaksexit, dubbelvattnad på riktigt sammansatt och skickligt stegad – i förstone fruktfanfar som landar i fruktkompott, samtidigt ekskott som planar ut i chokladpraliner. Blender Keith Law är en mästare på att rada upp frukter. En väldigt kommersiell ådra som i sig inte är fel. Men kanske just fruktsökeriet hindrar honom från att dras till det mer oroande. Och mer jobbig ek hade behövts här. Men som Law säger är det faten som gör jobbet. Och de här gamla ”hogshead-häckarna” från sluttampen 1982 var nog rätt trista. Höjdpunkterna 2016 och 2014 involverar begagnade sherry butts också. Men Brora håller stilen bättre än Port Ellen. Det här är i alla fall godkänt.
Brora 34 år 1982-2017 51,9%
Review av Henrik Aflodal Tyst ren doft, sötaktig fruktsoda och syrup blandas ut med gurkskal och bladighet. Aromerna glesas ut med vatten, honungsvatten och äppeldryck. Mer vatten framkallar oljig sötma, olivolja och äppelskal med vaniljextrakt och faktiskt lite torvrök.
Stor tät fruktmun, strax gräsig och tandkrämsfrisk, mot slutet bladigt gräsig. Lång lågmäld försiktig eftersmak. Sockerlag och frukt dör långsamt ut, bladig gräsig beska växer ut. Frisk oekig munkänsla av äppelskal. Mer komplex med vatten, ett fruktpotpurri som tar på sotiga grönsaker. Eftersmaken växer ut och blir större. Tropisk frukt med äpple och bladiga övertoner får tyngd av mentolek och en aning kvarlämnad aska. Mer vatten ökar komplexiteten! Sötstinn fruktkompott med ekskott som mjuknar i chokladpraliner. Jordig fruktkaka i refrängen, kanderad frukt planar ut i äppeldricka och skrämda fenoler.
16th Special Release 3000 flaskor; refill American oak hogsheads.
SB-nr 40075, 14 999 SEK.
90/100p 
21 
24 
22 
23
